Historien bakom Wilhelm och Martina Lundgrens Vetenskaps- och Understödsfond

Wilhelm och Martina Lundgrens historia

Wilhelm Lundgren föddes 1856 – samma år som Sveriges första järnväg Göteborg – Jonsered blev klar. Pappan var kyrkoherde i en församling strax söder om Kalmar. 

Wilhelm gick på läroverket i denna stad något år men han avbröt sina studier för att gå till sjöss redan som 13-åring. Kontakten med fartyg och sjöfart blev livsavgörande för honom. Han återvände dock till Kalmar efter några år och påbörjade studier på navigationsskolan där. Den tidigare sjömannen tog styrmansexamen 1875 och sjökaptensexamen året efter.  Samma år fick Wilhelm anställning som andre styrman på ångbåtsrederiet Svithiod i Göteborg. Efter studier vid navigationsskolan i Göteborg tog han 1880 även examen som ångbåtsbefälhavare. Genom egenskaper som arbetsamhet, oräddhet och kreativitet förenad med otålighet kom Wilhelm Lundgren att inta en ledande position inom svensk sjöfart åren kring sekelskiftet 1900.


Han var en av de främsta som bidrog till en omvandlig och modernisering av svensk sjöfart, som under 1800-talets senare del hade kommit rejält på efterkälken i den internationella konkurrensen. Ännu 1890 bestod den svenska handelflottan till 70 % av segelfartyg, som var små och byggda i trä. Lundgren förstod bättre än de flesta att sjöfartens framtid i stället låg i stora ångfartyg i valsad plåt med trafik på transoceana länder.

Problemet för Lundgren var att han i likhet med många andra entreprenörer saknade egna medel för att på egen hand kunna förverkliga sina framsynta idéer. Det gällde för honom att övertala finansiärer att gå med i hans projekt. Att han så väl lyckades med detta ger honom ytterligare en karaktärsegenskap – förmågan att övertyga tveksamma personer med gott om pengar.

Samma år, 1888, som han gifte sig i Hagakyrkan med den fyra år yngre Martina – också hon från Kalmar – kunde han starta ett eget rederi i Göteborg tillsammans med grosshandlaren Justus Waller, RederiAB Concordia. Fartygen gick med trävaror till England och kol hem till Göteborg. Han blev också befälhavare på rederiets första ångare. Men Lundgrens planer sträckte sig längre än så. Under 1890-talet arbetade han med en lång rad mer eller mindre fantasifulla sjöfartsprojekt.

Den svenska linjetrafiken vid denna tid var helt orienterad mot Europa, främst mot England. Tillsammans med den förmögne G. D. Kennedy som sålt sitt träbåtsvarv – Gamla Varvet i Göteborg vid nuvarande Stigbergskajen – och som stod för den främsta kapitalinsatsen, startade han 1900 rederierna Nike och 1904 Transatlantic, det senare ett större rederi inriktat mot trafik på Sydafrika, som blivit en viktig exportmarknad för svenska varor såsom trävaror, pappersmassa, fotogenkök och tändstickor. Något senare innefattades även Australien i linjenätet. Starten av Transatlantic med två nybyggda större fartyg och strax därefter ytterligare två i utomeuropeisk linjefart innebar något helt nytt för svensk sjöfart. Som verkställande direktör i Transatlantic framstod Lundgren som en av de stora inom svensk rederirörelse, jämbördig med Dan Broström.

Men Lundgren nöjde sig inte med detta. År 1908 lanserade han sin idé med en ny linje till USA. Dan Broström hann dock före med en amerikalinje, som inriktades mot godstrafik, medan Lundgrens fartyg skulle ta hand om passagerartrafiken. Under flera års tid, men med sedvanlig energi, arbetade Lundgren för en aktieteckning om åtta miljoner kr. – en mycket stor summa vid denna tid. Men fick aldrig uppleva bolagets bildande, då han avled 1914 under en affärsresa i London.

Under sina år som redare hade Wilhelm Lundgren blivit en förmögen man. Bouppteckningen efter honom visade en nettobehållning om 1,125 000 kr. (i nuvarande penningvärde ca 54 milj.kr), varav drygt hälften utgjordes av aktier i Transatlantic.

Hans hustru Martina Lundgren tog sig över Nordsjön, trots det nyss utbrutna första världskriget, och hann besöka sin man i London innan han dog. Hon kom att överleva Wilhelm med nästan 30 år Äktenskapet var barnlöst, och i långa perioder efter Wilhelms död drabbades hon av depression. Hon lämnade Göteborg för en längre tid och levde länge isolerat. Förvaltningen av hennes förmögenhet ombesörjdes dock utomordentligt framgångsrikt. Bouppteckningen efter Martina Lundgren redovisade en behållning på nästan 12 milj. kr. (i nuvarande penningvärde ca 245 milj. kr), bestående av obligationer och aktier i ett stort antal företag. 

Martina Lundgren

Genom ett testamente upprättat året före tilldelades några syskonbarn tillsammans 4, 4 milj. kr, medan återstoden skulle tillfalla två stiftelser, Wilhelm och Martina Lundgrens Vetenskapsfond med två tredjedelar och Wilhelm och Martina Lundgrens Understödsfond med en tredjedel. Tidigare, 1930, hade hon även donerat medel till Stiftelsen Wilhelms Lundgrens minne för bostadshjälp åt personer inom sjöfartsnäringen i Göteborg, som uppfört tre bostadshus i Kungsladugård. Sammantaget intar Wilhelm och Martina Lundgren en mycket framträdande plats i Göteborgs donationshistoria. 

Martin Fritz, Professor em. i ekonomisk historia, Göteborgs universitet



sv_SESwedish
en_USEnglish sv_SESwedish